Written by Så var det onsdag och jag har varit här mer en vecka, tiden går snabbt nuförtiden, är det åldern eller vad?
Jag känner mig mer och mer hemma hos Lotta, jag är väldigt bortskämd med uppmärksamhet. Vi gör utflykter mellan timmarna i stallet, och jag får se olika delar av Hongkong. Igår var vi till sydsidan av Hongkong-ön, ett område som heter Stanely där Lotta med familj bodde tidigare, i 20 år. Mysigt och inte alls några skyskrapor, mer ett lugnt lyxigt bostadsområde vid havet, när Lotta flyttade dit var det mer en fiskeby, här byggs och händer väldigt mycket.
Vi gick på “market” för turister mest och shoppade presenter hem. Julklappar och “tacksamhetspresenter” till de som ställer upp hemma i stallet. Det är det roligaste som finns att handla presenter till nära och kära, älskar att ge bort saker som jag tycker passar till personen, ibland är det lätt, ibland svårt.
Hemma verkar allt gå bra, vädret verkar dock jobbigt, blåst och blåst. Här är det fortfarande mulet och lite kallt för årstiden, håhåjaja… jag hade behövt lite sol för vitaminernas och solbrännans skull… 2015 har varit spännande, utmanande, roligt men också tufft för mig!
För min del är det både privat och företagsmässighet, och de hör ju ihop liksom när man driver enskild firma. Mår inte jag bra så är det tufft att jobba på, som man måste i sin egen regi.
En av utmaningarna är att hitta bra hjälp i stallet, det tror jag är ett av de stora problemen ute i hästverksamhet i Sverige idag verkar det som. Läser Anna Hassös krönikor i Ridsport med stor igenkänning. Alltför många ungdomar idag hämmas av curlade och överbeskyddande föräldrar, branschen är tuff och behöver folk som håller i längden.
Men var hittar man det nya hästfolket idag? De som brinner för branschen, osjälviskt ger sig in i och står ut de första tuffa åren då det sällan ger tillräckligt bra lön eller beröm dagarna i ända. Jag som verkligen gillar att ge av min kunskap och engagera mig (ibland för mkt) har ibland svårt att hålla hoppet uppe på att få en samarbetspartner på mina och hästarnas villkor.
För att få fler ben att stå på till min lilla firma har jag och min man Jonas blivit agenter för ett företag från Tyskland som säljer kvalitets-stallinredning, Pferdeboxen.
Vi kommer ställa ut på Falsterbo 2016 och hoppas få träffa er alla!!
Om ni skall bygga kontakta mig så skall vi ge allt för att ert stall eller lösdrift mm blir kanon, de har naturligtvis även all annan utrustning för hästverksamhet, silos, skrittmaskiner, Aqua walkers och harvar mm, mm.
Ja det är roligt med entreprenörskap… älskar att träffa och lära känna folk som känner likadant, och det är just det man gör. Överallt finns härligt kreativa människor och jag gillar speciellt kvinnor som driver sina företag och dessutom vill knyta kontakter med andra kvinnors företag, hjälpa varandra uppåt istället för konkurrera. Det leder alltid framåt för alla inblandade om man samarbetar, på sistone har jag fått bra kontakter så väl i norr som söder.
Back to Hongkong, igår hade jag 1 1/2 timmes clinic på kvällen, tydligen den mest välbesökta genom tiderna! Jag visade tömkörning på 3 hästar och började med en 4-åring som jag verkligen gillar, sedan visade jag Lottas Tore som har problem med bärighet och sist en 20-åring som har problem med lösgjordheten bl a. Basic, basic… men de uppskattade det verkligen och hade bra frågor och stort intresse. Både anställda och club members fanns på plats. Vissa av kineserna kan inte engelska så jag har ingen aning om var de uppfattade.
I publiken fanns en svensk tjej som naturligtvis gått utbildning på Flyinge, Caroline, hon har bott och jobbat här med hästar i över 6 år. Hon jobbar som instruktör på ridskolan i Tuen Mun, också ägd av jockeyklubben. Där går fullbloden som varit på “Beas” på utbildning efter deras liv på galoppbanan, tänk er en ridskola med bara fullblod som storhästar!
Vissa av hästarna klarar inte att gå in i ridskoleverksamhet och blir då hästar för sådana fodervärdar som Lotta. Hennes “Tore” gick på ridskola och blev knäckt, kastade till slut av alla elever.
Gissa om vissa av hästarna jag möter här har ett förflutet… de har alla nån hälsoprognos från sin racetid på banan, de flesta har ridbarhetsproblem (läs bortskämda och stela) p g a dålig utbildning. Många av damerna som är fodervärdar är både rädda och i ganska dålig ridkondition! Vilken utmaning… som tränare det är, men alla är så tacksamma och gulliga. Jag beundrar dem alla för deras hängivenhet till sina hästar, men som sagt här rids fler 20-åriga hästar än jag har sett tidigare.
Lägger upp bilder på min fb som vanligt!
Återkommer igen med mer om mina sista dagar här… kommer jag se solen… kommer jag att förstå ett enda kinesiskt ord innan hemfärd? Frågorna hopar sig…