Reflektioner 10 000 meter över Mongoliet!

Hemresa… uppe med tuppen och sitter nu i planet med wi-fi uppkopplat, fantastiskt va??
Jag har alltid delade känslor när jag reser, ångest före jag åker, kommer allt gå bra hemma, är det okej med alla att jag faktiskt väljer att resa bort?? Många frågor snurrar och en hel del separationsångest, halva resan till LA grät jag, känner så mycket oro och ansvar för både djur och människor. Ändå åker jag..??

Varför? Jo jag har ett val att följa mina drömmar och upptäcka nytt och vet att jag troligen skulle ångra mig om jag valde att inte åka. Men Luther knackar ofta på hos mig (eller vem jag nu skall skylla alla skuldkänslor på??). Varför vill jag så mycket, är så nyfiken, kräver mer av livet? Försöker verkligen inte känna att jag utnyttjar de som är kvar hemma med allt, men vi kvinnor har väl en svaghet att alltid få skuldkänslor när vi inte står mellan spisen och tvättmaskinen (hmm… där har jag då aldrig fastnat, ändå dessa känslor?).

Denna resa var kort jämfört med LA och jag har även denna gång fått jobba för det, men det är det som är roligt.
Vilka härliga människor man träffar när man är i ett nytt land på “riktigt”. Ligger man på stranden träffar man sällan nya bekantskaper, men dessa mina resor ger vänner och erfarenheter för livet.
Hästfolk har ju ett rykte om sig, precis som golfare, seglare, hundmänniskor och kattmänniskor har sitt rykte… men herregud vad härligt det är att ha ett gemensamt intresse, snacka om isbrytare! Har under detta år träffat på så många hängivna och härliga hästmänniskor, de älskar sina hästar, de kämpar med sin ridning… nivån är olika men de brinner för samma mål, att kommunicera, samspela, bemästra och “connecta” med dessa vackra djur, precis som jag!

Hongkong jockey club har en unik idé med detta att ta hand om sina pensionerade racehästar, detta är nåt som fler organisationer borde titta på och försöka kopiera på olika sätt. Hästägaren betalar en summa till jockeyklubben när hästen kommer till banan, den kommer att användas till att ta hand om hästen efter tävlandet är slut. Om ägaren väljer att flytta hästen utanför Hongkong så får de pengarna tillbaka. Annars kommer hästen flyttas till Beas river och hamna downstairs där de tas om hand och omskolas till ridhästar, av fd jockeyes, de longerar och rider dem i lugn och ro (läs: försöker rida i lugn o ro… men de är supercoola dessa killar, sitter bara med när dessa racemaskiner första veckorna är helt uppjagade).
Hästarna skolas, de försöker lära dem skänkelns hjälper och att helt enkelt acceptera det nya med att bli ridhästar. Vissa blir tävlingshästar, hopp, fälttävlan men också dressyr, vissa väljs ut till ridskoleverksamhet (3 st olika ställen i HKG).
De går in tyvärr väldigt tidigt, en 4-åring kan vara igång och bära nybörjare tex… om det inte funkar (hur skulle det kunna funka????) kommer de tillbaka och kan då ev bli foderhästar till dessa otroliga hästgala människor som tar hand om dem. De betalar över 8000kr i månaden för att få ha hästen som sin, men då ingår allt som veterinär, hovslagare mm, och om du inte sköter den så har hästen en groom. Vissa fodervärdar har 2 eller t o m 3 hästar, behåller dem tills de blir riktigt gamla, en 30-åring dog på Beas förra veckan.

Systemet kan naturligtvis förbättras… (just give me a chance) många fodervärdar är mest där för att rida, (fick en känsla av att européerna sköter om sina hästar mer än kineserna) detta kunde utvecklas tycker jag, oftast saknar de kanske bara förståelse om hur hästar fungerar, att de behöver stimulans av oss, flocken! Dessa går inte i hage med andra hästar, de har hela boxväggar så när deras “människa” kommer blir de såå glada. Lottas hästar är långt mer sociala än mina hemma, de är så vakna och nyfikna, vill verkligen ha kontakt! De hästar som inte hade sådana känslosamma “ägare” hade en annan utstrålning. Men så är det ju hemma också, hästarna blir till en viss del det ägaren gör dem till.
 

Skulle jag ändra något så vore de att tex ha aktiva lösdrifter för de hästar som kunde fungera i det systemet. Att bara sätta ihop hästarna med varandra är en utmaning, de har varit i separata boxar i många många år. Lotta tog en av sina hästar till Sverige för några år sedan… det var inte lätt att få honom att må bra här hemma. Han hade inget språk att tala till de andra hästarna, han fick mycket stryk och fattade noll, 2 år tog det av en klok uppfödare att lotsa in honom i systemet så nu är han farfar till åringarna!
En annan förbättring vore att höja standarden på tränarna, det var inte mycket som imponerade! Många av mina elever har uppskattat mitt engagemang i deras ridning, ovana att nån brydde sig på riktigt. Försökte ge dem en större förståelse för sitsens verkan, hästens rörelsemönster, ryggverkan, bakbensaktivitetens viktiga funktion för kontakten på bettet, mm mm.
Min trognaste elev Selma hade ridit 4 år och då lektioner 3-4 ggr/vecka, hon påstod hon lärt sig mer på mina 6 träningar med henne än under dessa år! Hmm, nåt är fel då!!

Kulturen är så annorlunda, därför måste det till utbildning från toppen av organisationen ända ner till groomsystemet. Men sedan kineserna tog över HKG 1997 har saker sakta förändras och kulturen med att inte “tappa ansiktet” har tyvärr påverkat hur mycket de vill visa sin okunskap och ta bra hjälp!

Men hela idén med att ta hand om hästar från början till slut är hur bra som helst, visst faller många bort ändå då de tas hårt tidigt i sporten och har mkt skador med sig.
Så efter flertalet år av behandlingar utan resultat måste de slaktas, men saken är den att man måste anpassa sig till hästen… alla mina träningar med “fullblodsgubbar” på 19-20 år under dessa veckor har imponerat, dessa kan gå lätt klass dressyr eller hoppning, de lider inte även om de ser lite sneda och kantiga ut. De flesta damer rider lugnt och försiktigt, och kineserna väger ju ingenting… vissa damer ser ut som 10-åringar men de har egna BARN!!!

Kul har det varit, min NoShout har gjort succé (flera har beställt) då de faktiskt hörde vad jag sa och även om det inte varit många timmars sol (fan, fan, fan… sorry!) så ser jag fram mot fortsatta resor till öst. Jag har en hel fanclub som vill att jag återkommer och fortsätter sätta lite fart på dem. (många rids med väldigt mkt handbroms)

Väl hemma väntar min fina Frontalis på att starta sin utbildning och bli inriden. Han tappade mycket vid kastering i höstas med komplikationer, hög feber b la så han har inte riktigt kommit i skick förrän nu. Hoppas på en snäll och beskedlig gosse… 3-års test är målet med honom 2016. Min andra unghäst Electric har fått en vila nu de senaste 4 veckorna och skall också sättas igång under januari för att få ett par månaders jobb innan nästa uppehåll, 4-års championat och ev kvalitetsbedömning väntar honom. Han är så fin att rida, rörlig och kattlik, massor av social kompetens, en fröjd att jobba med.
Diamond hoppas jag få tävla för första gången under 2016, han har inte haft det lätt med sin kropp under de senaste åren men verkar ha kommit över ett trappsteg och kändes fin innan jag åkte hemifrån. Då jag vet om hans problem med bl a pålagringar i rygg hoppas jag ändå att han skall fungera.
Att vara flexibel och fantasifull i träningsupplägg är viktigt med dessa sköra djur, variera, variera, läsa av och gör en plan… om och om igen, aldrig bli statisk och sluta reflektera, det man känner och upplever från ryggen eller från marken måste bearbetas utan att för den delen leta fel och odla problemtänkandet.

Gästande hästar kommer också in under kommande år, 2 st duktiga uppfödare i Östersundstrakten lämnar varsin unghäst för utbildning. Ett sto e Shirlon-Santana som skall gå 3-års test som mål, och en 5-åring e Blue Horse-Hotline som har som mål att säljas. Även 3 lokala hästägare/uppfödare kommer att lämna sina 4-åringar. Börjar se fullt ut i stallet!

Håller tummarna för positiva svar på min annons på Hästnet att jag söker lärling till stallet, det kan behövas en hand till och det kan bli ett givande år med massor av härligt arbete med nya förmågor om man som jag brinner för unghästar.

Här slutar min resa till Hongkong och med ett stort tack till Lotta som tog mig till Beas River Jockey Club, HKG, där hon lotsade mig mellan stallar och lyxmalls, gav mig goda kontakter med nya kunder, peppade mig med bra samtal om allt från självkänsla och att stå upp för sig själv till frågor om starka svaga sidan på Thore, ytter- och innertyglars verkan, vikten av att verkligen behöva en dressyrsadel när man skall rida lätt fälttävlan… jaa det behöver man!
 
Kul att ni följt min blogg, hör av er om ni har behov av mitt lilla företag oavsett hästutbildning, träningar, clinics, stallinredning eller nya roliga utmaningar för mig… så skall jag göra allt jag kan för att hjälpa er!
I’ll be back!